Det känsliga hjärtat är öppet och sårbart, öppet för att uppleva, men också känsligt och skört om det inte skyddas av en styrka, som kan tillåta det att förbli öppet och levande, mottagligt och givande. Saknas denna hjärtats styrka blir skyddet ofta ett yttre skal, en mur som hindrar omvärlden från att trasa sönder hjärtat, lämna det tömt på blod, krossat?
Mitt hjärta har varit starkt, modigt, gått sin egen väg i en värld av anfall men vägrat bygga in sig bakom murar. Det har stått stolt och i orädsla, utstått en del lidande och blivit sårat, men aldrig gett upp. Värst har varit Ensamheten, den kalla. Och tillfälligt har jag ibland ifört mig rustning men alltid vantrivts inom dess hårda pansar.
Till slut lade jag bort vapnen och rustningen för gott, mötte rädslan och smärtan och bejakade det levande inom mig. Men ännu fanns en hårdhet kvar. Ensamhetens hårdhet. En kort stund var även den borta, men när kärlek förvandlades till en sjuårskamp på liv och död, så drog ensamhetens vinter in igen, trots att livsglädjens sol ännu sken svagt över den snötunga horisonten?
När du och jag nu tänder varandras solar, och värms i deras sken, så behövs inte längre hårdheten. Rustningen smälter bort, förtärs av glädjens och kärlekens strömmande tårar. Mjukheten kan finnas och vara trygg, öppen. Endast så kan det hela, sköra hjärtat finnas och vara till i all sin glädje: i samvaro, samspel och samklang. Med ett annat, av samma öppna skörhet och styrka, som kan stärka, glädja och befria det redan glada, starka och fria!
Må detta ljus spridas. Må det nå alla som kan ta det till sig. Må det glädja alla som lider i onödan.
Jag vet inte hur, men ljuset har nått mig. Det har nått dig. Det kan nå fler. Och även om det kommer att visa sig att det INTE kan det, så kommer försöket ändå att ha varit värt det. Det finns inget alternativ. Det gör verkligen inte det.

Något jag lärde mig är styrkan och viljan är det viktigaste att ha för att orka kämpa vidare.
Det viktigaste är att inte tappa hoppet på något sätt måste man hålla huvudet högt och kämpa för sitt mål men också för sitt bästa.
Jag kände mig chanslös att sätta ditt en läkare och hela vården, vem skulle ens höra på min historia.
Men på samma gång vägrar jag att dem skulle vinna och jag skulle ha mitt liv förstört på grund av felbehandlingar och feldiagnoser.
Han förtjäna inte ens att vara läkare , alla visste ju att utvecklingsstörd det var jag inte men vad brydde sig psykvården om det ? Dem lita fullständigt på läkarens beslut.
Och det sa även verksamhets chefen, men hur hon kunde vägra träffa mig eller mina föräldrar var ju bara sjukt.
Allafall hade mitt ärende gått ända till socialnämnden vi skicka in allt mina journaler allt mina dagboks anteckningar som jag skrev under dem 9 månader jag var inlagd, i dem skrev jag allt vad personalen hade sakt eller gjort under min vistelse på sjukhuset.
När dem gav mig dropp på en medicin jag inte ens tålde och att jag fick ha samma nål i över 5 dagar vilket man inte skall ha alls.
Jag vet inte om ni som läser vet om medicinen anafranil den medicinen hade jag i dropp den var väldigt smärtsam ådrorna svällde upp helt och jag gick som en levande zombie, och för mina föräldrar var det smärtsamt att se sin dotter så ,
Men något jag aldrig kommer glömma var smärtan. Har även ärr där nålen fick sitta länge även vissa delar av armen är ådrorna helt förstörda helt stenhårda.
Dem hade tagit mycket av mig , dem har krossat mycket i mitt liv .
Men något dem aldrig har tagit av mig är viljan och min kämparvilja.
Det kommer aldrig någon ta i från mig det är del av mig.




En text som är väldigt viktig för mig.
En text som håller min motivation i liv !

Håll ut ? hoppas ? tro ? släpp inte taget släpp inte fokus.
Släpp inte fokus på det du siktar mot, har som mål.
Fortsätt söka lösningar, fortsätt sikta mot det mål som är ditt.
Ge inte upp, fortsätt söka lösningar för din framtid för dig själv.
Släpp inte fokus, målet, syftet på det du vill göra.
Fortsätt söka lösningar på det som ser omöjligt ut just nu.
Kreativiteten ? rikta den åt rätt håll ? hur kan du hitta en väg?
En väg som ger dig möjligheten att göra det bästa för dig själv,
det du aldrig har kunnat göra tidigare.

Mitt mående blev allt värre och värre under tiden på hemmet jag blev placerad på av
Kommunen, jag hade nästan tappat allt hopp.
När äntligen telefonen ringde och pappa var i luren, han skulle komma med något väldigt positivt till mig att socialnämnden hade tagit hand om mitt ärende och skulle börja utreda min situation. Tänk att ett sånt litet hopp gjorde väldigt mycket den dagen, det var som att jag fick extra kraft att verkligen fortsätta kämpa ,
Det var min familjs önskan med att inte ge upp utan fortsätta kämpa,
Dem lova mig att dem aldrig någonsin skulle nöja sig med ett nej , för dem visste lika väl som jag att utvecklingsstörd det var jag inte, den diagnosen skulle inte få förstöra min väg till ett bättre liv.
Och jag skulle aldrig ha en diagnos som var felaktig på grund av att vården inte hade pengar till att skicka mig till rätt behandlingshem.
Han skulle inte ens få vara läkare, han hade förstört mycket i mitt liv men jag ville se till att ingen annan hamna i samma helvete som jag hade gjort.
Jag hade redan innan varit med om olika hemska trauman att sedan få detta med av en vård man skulle ha sitt största förtroende och hopp till var ett helvete både för mig och min familj.
Men något viktigt att tillägga är att kämpar glöden eller styrkan det skulle han aldrig kunna ta från mig . Jag ser han som en svag människa utan känslor , som ärligt kan gå hem från sitt jobb med ett leende på läpparna och tycka att han gjort något bra, faktum är den att han säkert inte är ett skit utan sin läkaredräkt.
Han kanske log det första leendet men jag skulle vara den sista som gjorde det av oss .

Min hand i din
Vi är ett och jag är trygg
Jag är trygg och du ler
Du ler och jag sjunger min sång
Till dig kommer jag när jag söker ro
Söker ro i en orolig värld
En orolig värld som vi lever i
Lever i dag i en värld av förändring
Förändring som kräver att jag måste tänka om
Tänker om till tankebroar som fungerar
Fungerar gör livet om jag lever det
Lever det så gott som jag kan
Jag kan mer än vad jag tror
Tror att din hand bär
Bär mina bördor och jag är fri
Fri från ångest fri att leva
Leva i glädje och lycka
Lyckan är här för att stanna
Stanna i mig i dig och de andra
Det är dem goda som vinner seger
Seger och jubelrop
Det är mina det är dina

Mina journaler fick vi till slut , både mamma och pappa läste igenom journalerna väldigt noga , och strök under det som skulle styrka min anmälan.
Mina föräldrar nöjde sig inte med ett nej, om pappa skulle ringa den högsta chefen inom vården gjorde han det min historia skulle bli hörd,
Och jag skulle få min rättvisa på något sätt skulle jag få den.
Pappa gav sig aldrig inte mamma i heller om dem så skulle sitta uppe hela natten så gjorde dem det,
Så länge mina föräldrar kämpa för mig , hade min själ blivit krossad totalt.
Jag hade tappat hoppet och kommunen hade redan satt mig på ett ställe där man inte kunde ha ett normalt samtal med någon , jag hade vi detta laget kommit från kliniken.
Kommunen hade satt mig på ett ställe jag inte Ens skulle vars på , tiden där fick mig att sluta hoppas på att jag skulle någonsin få ett normalt liv igen, detta var ett ställe man sällan kom i från när man väl hade blivit placerad där.
Jag hörde inte inte hemma här och jag kände mig maktlös och ensam.
Dessutom blev mitt mående allt sämre och sämre.
Efter någon månad anmälde pappa detta till socialnämnden, dem om någon måste alfall ta oss på allvar och hjälpa oss tyckte man allafall.

Det tog ungefär en vecks efter jag hade mitt möte på kliniken då jag faktiskt insåg att min dröm att friskna till min dröm om att äntligen få börja leva igen fick vänta.
Tydligen är en läkares och psykologs uttal mera värt än att inse fakta och kolla tjejen i ögonen och säga detta stämmer inte , hon är inte utvecklingsstörd det är något som inte stämmer ? Ingen gjorde det förutom min familj och ingen lyssna på dem inte landstinget inte ens kommunen , nej ett beslut är ett beslut och nu måste kommunen bestämma var du skall bli av.
Under denna perioden hade redan både jag och mina föräldrar anmält mitt fall till patientnämnden,
Jag kan väl säga såhär dem var inte mycket till hjälp faktiskt ,
Både min mamma och pappa hade påpekat flera gånger att utvecklingsstörd var jag inte jag hade ju för helvete gått kock skolan i 3 år med bra betyg, med den diagnosen jag hade fått mena min läkare att jag skulle ha 60 i IQ och inte ens kunna öppna en dörr eller ens kunna förstå om någon hade sakt titta på den tavlan Rebecca enligt hans utredning som gjordes på 3 timmar.
Men tack vare att en läkare är en läkare är ju hans ord och utredningar mer värda än allt annat.
Det sjuka av allt var att verksamhets chefen som godkänner dessa beslut till och med godkände det utan ens att träffa mig , min familj hade velat snacka med henne om det hur fan dem kunde ta ett sånt beslut och till och med godkänna en sådan diagnos utan ens att prata med mig eller min familj man kan säga att hon faktiskt vägra att ens lyssna eller ha något möte som min föräldrar önska att ha , enligt henne lita hon fullständigt på hennes läkares och psykologers beslut.
Bara det får mig att tänka på vilka brister den vården verkligen har.
Mina föräldrar krävde till slut alla mina journaler från tiden jag var inlagd, men något dem vägra att ge, bara det får ju en att ha fler misstankar ? För inom lag har man rätt till alla sina journaler.
Men till slut fick vi dem. Och det är i dem som dem gjorde bort sig riktigt!
Men det kommer jag skriva om mer senare i min berättelse.

Denna bloggen skall handla om mitt liv om mitt liv både när jag insjukna och hur det ser ut nu , jag är inte här för att skriva det sorgliga med psykisk ohälsa jag tror vi alla har sorgliga bakgrunder på något sätt , men man väljer själv om man vill stanna i det eller göra något åt det och få börja börja leva igen, jag valde att börja leva igen.
Och i det ögonblicket växte min styrka men något större växte i mig också min vilja till förändring .
Det ögonblicket växte något otroligt när sjukvården gjorde sitt största misstag någonsin ,
Jag hade varit inlagd i nästan 9 månader tiden där kunde inte hjälpa mig för att bli bättre dem trodde att genom medicinering skulle allt bli bättre, i mitt fall handla det inte om det , visst led jag av depression begrund av att jag hade varit med om en svår misshandel av mitt ex , eller att min kompis faktiskt blivit skjuten och dog bara 20 år gammal , visst var jag trasig mobbing i tidig ålder , kommit i fel umgänge bland kriminella och droger , inte bara det blivit utnyttjad 3 gånger , ni som kanske aldrig varit med om det kommer aldrig kunna tänka er smärtan , men i den punkten i mitt liv fann jag ingen annan utväg i mitt liv än att försöka ta mitt liv , hade jag kunnat ta tillbaka det jag gjorde hade jag gjort det , men jag kan inte förändra det valet jag kan bara göra det bättre och ta livet av sig är ingen utväg . Och när jag vakna den dagen på sjukhuset insåg jag hur många andra jag skada i att göra det men jag insåg med en sak att jag fick en andra chans , det var som någon sa utnyttja den väl och du kommer nå framgång. Och sen den dagen har min eld aldrig slutat brinna .
Vad jag vill komma till är att jag hade på psyk i 9 månader jag hade insätt sen länge att detta ställe kunde inte hjälpa mig jag behövde ett behandlingshem inriktat på mina problem , jag kolla upp några ställen och la fram det till min läkare det första han säger till mig är , jag skall vara ärlig mot dig Rebecca det är många tjejer eller killar vi vill hjälpa eller skicka på behandlingshem men vi har inte pengar till det , jag fråga han om det var pengar det handla om ? Och inte om en människas liv och han sa ja med ett smått leende , jag minns det ögonblicket som det var i går , jag tror det var en vecka efter som det mest sjuka hände , jag skulle in till min psykolog göra tester jag förstod inte varför , men det var olika begåvningstester misstänksam som jag var gick jag allfall tillbaka till mitt rum för att förbereda mig för mitt möte med min kommun som skulle komma till mitt möte till sjukhuset för att diskutera om mitt önskemål att få åka till behandlingshem ,
Den stora dagen kom och jag skulle ha mitt möte , men något stämde inte för jag minns min läkare och psykolog bad om att träffa mina föräldrar ensamma först innan mötet jag fick inte hänga med , allfall tänkte jag inte mer det för jag var sjukt glad för jag hade fått reda på att min kommun ställt upp att betala halva kostnaden för mitt behandlingshemmet, allfall efter en stund kom mina föräldrar ut dem såg besvikna och arga ut , det var som dem ville gråta, vi gick in på mötet och då sa min läkare något som förändra min framtid totalt , han sa att landstinget kommer inte betala hälften Rebecca vi har gjort tester på dig som visar att du har en genom gripande utvecklingsstörning och att psyk vården inte har något att göra med det utan det är kommunens ansvar att sätta dig någonstans va han mena var inom LSS enligt han var jag inte psykisk sjuk utan jag var utvecklingsstörd som dem kunde se efter 3 timmars tester på begåvning , jag minns att jag bara grät av ilska jag ville inte se äcklet som läkare i det rummet och sa jag har inget att säga dig att han kunde gå men jag lova han en sak , att det inte var det sista han skulle få höra av mig jag skulle sätta ditt han för det han nyss gjort , han gav mig ett litet smile och sa ja vi får väl se om det och så gick han ut genom den dörren , mötet avsluta där för jag grät mina föräldrar var upprörda och jag ville inte se någon i ögonen , dem man skulle ha sitt största förtroende till vården vissa mig en bild av hat och utnyttjning av makt ,
Det var den dagen jag hade bestämt mig för att sätta ditt dem jävlarna ,


Hoppas ni fortsätter läsa min blogg för min historia fortsätter !